Att skriva en inre monolog

Är inte så lätt. Jag sitter och klurar just nu eftersom jag har det till uppgift på kursen i Kreativt skrivande som jag läser vid Linnéuniversitetet. En förebild är Virginia Woolf som excellerar i detta i sin roman Mot fyren. Särskilt ”middagscenen” är ett berömt exempel på inre monolog. Där får vi följa de olika middagsgästernas inre tankar parallellt med vad de i själva verket säger till varandra.

Här finner jag också ett tidigt exempel på hur ”mansplaining” upprätthålls genom en av karaktärernas, Lily Briscos, inre tankar:

”Det finns, det visste hon, en oskriven lag för takt och ton, vars sjunde paragraf (till exempel) säger att vid tillfällen av detta slag höves det kvinnan att, vad hon än själv må vara upptagen av, skynda till och bistå den unge mannen mittemot så att han kan få blotta och befria sin fåfängas, sitt trängande självhävdelsebehovs skelett; precis som det är männens plikt, tänkte hon vidare med sin mamsellaktiga känsla för att ”rätt skall vara rätt”, att hjälpa oss om det till exempel blir eldsvåda i tunnelbanan.”

Den inre monologen är det som bär fram mycket av handlingen i Mot fyren. Det gör att man kommer under huden på karaktärerna och inte minst Mrs Ramsey som är romanens centrala gestalt. Enligt denna skrivhjälp finns det två huvudsakliga sätt att skriva inre monolog, direkt eller indirekt. Den direkta inre monologen försöker att återge en karaktärs tankar ganska så exakt. Det innebär upprepningar, ofullständiga meningar osv. Den indirekta inre monologen återger de ungefärliga tankarna men har ”städat” i texten för att underlätta för läsaren att ta till sig innehållet. Det vanligaste är att man blandar direkt och indirekt inre monolog.

Det här inlägget postades i Att skriva. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *