Skrivandets sinne

Heter en liten bok av Elisabeth Rynell. Vi läser den på kursen i Kreativt skrivande och vi ska välja ut något tema som vi ska resonera kring. Elisabeth Rynell skriver tänkvärt och reflekterande, bland annat om sitt skrivande, om dess vedermödor och ordglädje. Jag har särskilt fastnat för ett kapitel som heter ”Om självtillit” som handlar om skrivångesten som finns där:

”Jag funderar över det enorma motståndet mot att skriva som jag kan känna. Att det framstår som så fullkomligt omöjligt att ens skriva en rad. Och inte bara omöjligt. Det är ren motvilja. Paradoxalt sammansvuren med en enda längtan: att få skriva. skriva. Vilken instans vänder man sig egentligen till för att skriva.”

Jag kan känna igen mig i dessa dubbla känslor. Ångesten inför det oskrivna bladet parat med lusten till att skapa. Och att det som titeln på texten pekar på – i åtminstone i viss utsträckning – handlar om självtillit. Andra kallar det för hybris. Man måste tro att man kan skriva. Självcensuren och kritiken finns där men behöver övervinnas. Hybris betyder att vilja efterlikna och överträffa gudarna, och i en positiv mening kanske självtilliten behöver vara så stark att den liknar just det – att vilja efterlikna gudarna.

Det här inlägget postades i Att skriva, Läsupplevelser och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *