Stockholm Literature

Igår var jag på Moderna museet och deltog i litteraturfestivalen Stockholm Literature. Öppningsanförandet hölls av den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o. Han berättade om hur hans fabel Den upprätta revolutionen har översatts till 54 språk, varav 40 är afrikanska. Nu finns den även på svenska, utgiven av Modernista. Endast Peter Pan och Pippi Långstrump är översatt till fler språk enligt Thiong’o.

img_0148-kopia

Thiong’o talade om språkens hierarki, hur kolonisatörerna gett den afrikanska kontinenten ”accent for access to resources” som en dyster (post)kolonial gåva. Han framhävde att det borde vara nätverk mellan språk istället för hierarki och lyfte fram det översättningsprojekt som hans fabel ingått i genom Jalada, pan-African writers collective, som ett gott exempel.

Daniel Sjölin genomförde därefter ett mycket intressant samtal med den tysk-bosniske författaren Sasa Stanisic med fokus på hans roman Före festen, utgiven av Weyler förlag. Deras samtal cirkulerade till stor del kring det ”vi” som Stanisic använder som berättarperspektiv i romanen. Vad händer när det är ett kollektiv som berättar? När Stanisic satt överväldigad med en mängd olika berättelser och berättarröster insåg han att ”viet” var det som behövdes för att skapa romanens berättarram. ”Istället för att ta alla träden var för sig så tog jag hela djungeln” sa Stanisic. Daniel Sjölin tyckte att Före festen är en fantastisk bok ”om man tar den och kastar upp den i luften kommer den att börja skina som solen” som han så fint uttryckte det.

img_0154-kopia

Slutligen lyssnade jag till Elisabeth Åsbrink och Dorit Rabinyan som talade om sina böcker 1947 respektive Borderlife (kommer på svenska 2018). Också det ett mycket spännande samtal som cirklade kring frågan ”Finns det hopp?”. Borderlife, som rönt stora framgångar, handlar om en israelisk kvinna och en palestinsk man som möts i New York och  blir förälskade. 1947 berättar om året 1947 som ”en korsväg mellan hopp och förtvivlan” som Åsbrink uttryckte det.

img_0155-kopia

Strax efter att Borderlife kommit ut 2014 startade Gazakriget. Rabinyan fick uppleva hur förtvivlade människor ringde från källaren där de tagit skydd från Israels bomber och berättade att de kände hopp när de läste hennes bok. Efter 18 månader förbjöd det Israeliska utbildningsdepartementet boken i Israel. På frågan om hur de ser på framtiden avslutade Åsbrink samtalet med ”1947 var en universell tid där man ville bygga på det vi har gemensamt, idag är man besatt av det som skiljer sig åt.”

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *