Stoppa utvisningarna till Afghanistan

Sedan i mars i år har jag engagerat mig för ensamkommande barn och unga, många av dem kom hit till Sverige hösten 2015. I detta nu pågår en sittstrejk vid Medborgarplatsen, Stockholm, arrangerad av Ung i Sverige. Ung i Sverige har som krav att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, eftersom det är ett land i krig och konflikt. Det finns mycket att säga och skriva om vilket öde dessa afghaner möter i Sverige just nu. Jag ska bara skriva något helt kort just nu och återkommer framöver i frågan.

Jag är aktiv i ett nätverk som kallar sig för Vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpa. Mitt engagemang grundar sig i att jag tycker att de ensamkommande barnen och unga har hamnat i en migrationspolitisk rävsax. Det är de som får betala priset för den åtstramning som Sverige gjorde i asyllagstiftningen och som började gälla sommaren 2016. Ett stort problem är att majoriteten har fått vänta mycket länge på att asylutredningen ska påbörjas och på beslut, vilket gör att många hinner fylla 18 år under tiden. Andra blir medicinskt åldersbedömda och uppskrivna i ålder via tveksamma metoder. Är man 18 år minskar chanserna drastiskt att få stanna i Sverige.

Det innebär att många unga nu utvisas till Afghanistan, ett land som bedöms som ett av de mest osäkra länderna i världen. Många unga afghaner har inte heller bott i Afghanistan, de är födda i till exempel Iran eller Pakistan, eller så flydde de från Afghanistan i mycket unga år. De har ingen släkt eller inget nätverk i Afghanistan. Här i Sverige går de i gymnasiet, de har lärt sig språket och har hunnit rotat sig. De har fått kompisar och även knytit an till svenska familjer. Det är i princip som att utvisa vilken svensk tonåring som helst till en av världens absolut värsta krigshärdar. Sverige kan bättre än så. Mycket bättre.

Det här inlägget postades i Reflektioner, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *